Söderqvist om livet som forsker:

Håller frihetens fönster på att stängas?

När jag som nybakad emeritus nu ser tillbaka på mitt halvsekel i akademin, inser jag hur privilegierad jag har varit.

Jag har tillbringat hela mitt vuxna liv vid universitetet. Först som naturvetar- och idéhistoriestuderande och doktorand i vetenskapsteori, sedan som lektor vid Roskilde universitet, och till sist som professor i medicinhistoria och museichef vid Köpenhamns universitet. Jag har haft ett dussin doktorander och postdoktorer, förvaltat flera tiotals miljoner kronor i forskningsmedel, skrivit hundratals artiklar (och flera böcker) och undervisat tusentals studenter.  Det vill säga ett genomsnittligt framgångsrikt akademiskt liv. Inte världsberömd, heller inte helt okänd. Sådär lagom bra.

Først lek, så karriär

För två månader sedan gick jag i pension och nu är jag i full gång med att se tillbaka på mitt eget liv. Jag intervjuar gamla vänner och kolleger och läser hyllmetrar av gamla brev och dagböcker som ger upphov till en flodvåg av minnen. Syftet är inte att skriva mina memoarer (vem skulle var intresserad av en lagom bra akademikers liv?) men att resa en generell fråga: Hur kan professionella och akademiker använda självbiografiska reflektioner till att skapa sig en meningsfull tillvaro som emeritus – ett slags (förhoppningsvis långdragen) ars moriendi?

En av många frågor jag funderat över är hur min akademiska identitet har förändrats från abiturient till emeritus. De föregående essäerna här i Curie – om lek, lönearbete, karriär, kall, företagande, politisk aktivism och konstnärskap – har varit ett försök att begreppsliggöra olika akademiska identiteter och därigenom förstå min egen livsbana.

Till exempel har leken spelat en mycket stor roll i mitt akademiska liv. Som studerande handlade det i stort sett bara om vad som kunde vara kul att läsa och jag gick från ämne till ämne – från kemi till zoologi till geologi till evolutionsbiokemi till vetenskapsteori till idéhistoria – allteftersom mina intressen ändrade sig. Den där lekfulla attityden behöll jag även när jag fått jobb som lektor och doktorerade vid sidan av. De första 20 åren inom akademin var en lång period av ”playbour” mixad med politisk aktivism och lönearbete till mat och hyra.

Men efter disputationen blev jag uppslukad av forskarkarriären. Fram till början av 60-årsåldern handlade mitt akademiska liv i hög grad om prestige och erkännande, som jag mätte i form av antagna tidskriftsartiklar, publicerade böcker, invitationer till gästföreläsningar, utlandsuppehåll och citationer i litteraturen. Jag var ständigt på jakt efter forskningsbidrag och en hägrande professur.  Det gick undan i CV-maskineriet. Lekfullheten, liksom familj och vänner, blev satta på undantag.

Leklusten fick renässans

Jag har aldrig uppfattat forskning som ett kall. Däremot gick det med tiden upp för mig att undervisningen i och för sig var en del av mitt löntagarkontrakt, men att det grundläggande faktiskt också var ett slags kall och att jag hade ett etiskt ansvar för mina studerandes (ut)bildning; de få gånger jag verkligen har blivit moraliskt upprörd har varit när kolleger har försummat omsorgen om de studerande, särskilt genom att sänka kvalitetskraven.

Kallidentiteten blev ännu starkare när jag för drygt 15 år sedan fick ansvaret för Medicinsk Museion vid Köpenhamns universitet. Det handlade inte om (den i och för sig goda) lönen utan om känslan av ansvar gentemot det existerande och framtida medicinska kulturarvet. Jag insåg att det inte är någon tillfällighet att det engelska ordet för en museiprofessionell (curator) kommer från det latinska cura (omsorg).

Som professor och museichef blev karriäridentiteten efterhand mindre påträngande. I gengäld väcktes min lust till entreprenör- och konstnärskap. Att vara med att skapa utställningar har inte mycket med karriär eller kall att göra (det blir dåliga utställningar), utan handlar mer om att ikläda sig rollen som arkitekt eller bildkonstnär med eget företag. Även leklusten fick en renässans; samtidigt som kulturarvsarbetet är ett kall, insisterade jag på att utställningar och forskning ska drivas av en lekfull attityd till arbetet.

På så vis har olika akademiska jobbidentiteter växlat igenom livet. När jag som nybakad emeritus nu ser tillbaka på mitt halvsekel i akademin inser jag hur privilegierad jag har varit, och funderar över om detta frihetens fönster i den akademiska historien håller på att stängas. Är prekärt lönearbete, politisk styrning, byråkratiska regelverk och karriärrådgivning nyckelorden för den nuvarande aktiva akademikergenerationen? Tänk om jag hade varit född på 1980- eller 1990-talet? Hade jag då valt universitetsbanan, eller hade jag kanske valt bättre sätt att få utlopp för min kreativa intellektuella talang? Jag vet ärligt talat inte.

LES OGSÅ: Nu lämnar jag snart CV-logiken

LES OGSÅ: Akademiska karriär som kapplöpning

LES OGSÅ: Forskning som kall

LES OGSÅ: Jag läker, alltså er jäg forskare

LES OGSÅ: Har forskare en löntagaridentitet

LES OGSÅ: Olika attityder til akademisk arbete

Dette var Thomas Söderqvists siste kåseri i denne serien. Alle kåseriene ble opprinnelig publisert i nettavisa Curie, som utgis av Vetenskapsrådet.

Thomas Söderqvist

Thomas Söderqvist er idé- og vitenskapshistoriker. De siste 15 årene har han arbeidet med vitenskap og kunst på muséer.

Gjennom en rekke kåserier i UA gjør Söderqvist seg noen tanker om livet som forsker.

Innleggene ble i høst opprinnelig publisert i Curie, som er tidsskriftet til det svenske Vetenskapsrådet, og gjengis etter avtale med dem.

Söderqvist ønsker å få fram at forskning er mer enn karriere, jakt på eksterne midler, maktspill og samfunnsnytte.

Som emeritus innser han at vitenskap handler om å tilfredsstille nysgjerrighet og å bryte ned myter om tilværelsen.

På fritida liker han å være sammen med barnebarna, se på TV-serier, drikke godt øl og diskutere de store politiske spørsmålene i vår tid på Facebook.

Kilde: Curie

 

UA vil gjerne ha dine kommentarer. Kommentarer fra anonymiserte brukere og kommentarer med personangrep vil bli slettet.
comments powered by Disqus
Siste fra forsiden

Foreslår forskerkutt og elitesatsing i SSB

Et utvalg foreslår å kutte kraftig i forskningsavdelingen i Statistisk sentralbyrå (SSB).

Debatt om hvordan skape ett NTNU-miljø i tre byer

Studenttinget ved NTNU inviterer til nyskapingen Universitetskonferansen 2017 i Ålesund 1. mars.

NTL frykter karriereløp vil styre mer av forskningen

I en ny rapport anbefales det at NTNU tar i bruk stillingsløpene «dosentløpet» og «professorløpet». Det skaper bekymring hos tillitsvalgte.

500 år på 500 minutter:

Aarebrot feirer 70 år og varsler nytt stunt

UiB-professoren er Norges mest kjente foreleser, og i dag fyller han 70 år. Frank Aarebrot benytter anledningen til å presentere et nytt NRK-prosjekt.