KRonikk

Orientalismens sista suck?

Årets Holbergprisvinner Michale Cook tilhører en neoorientalistisk tradisjon som oppfatter Islams antiautoritære, antistatlige natur som et hinder for demokratisk utvikling, skriver islamforsker og professor Ulrika Mårtensson i denne kronikken .




Det är ett erkännande av islams betydelse som religion och internationell politisk maktfaktor, att Holbergpriset 2014 går till Michael Cook, professor vid Department of Near Eastern Studies vid Princeton. Holbergpriset är ett pris i Upplysningens anda, ägnat forskare som har haft avgörande betydelse för internationell forskning, så låt oss se vad Cook har bidragit med till förståelsen av islam.



Islam har en storslagen historia, och är idag Europas näst största religion efter kristendomen. Religionen har mytologiska, rituella, teologiska, religionsfilosofiska, etiska, hermenutiska, lingvistiska, vetenskapliga och juridiska dimensioner, och den var statsreligion och lag i stater och imperier i en del av världen som sträcker sig mellan västra Kina och dagens Spanien. Kalifatet, den islamska imperieinstitutionen, varade från 632 till 1924, med bara kortare avbrott. Alla som forskar om islams historia vet att modernitetens genombrott i den islamska världen var förknippat med kolonialiering och nationalistiska befrielsekamper, med mer eller mindre starka bidrag från ’politisk islam’, dvs. rörelser och organisationer som hävdade att den enda verkliga källan till politisk makt är Gud, och därmed rätt förståelse av islam. Frågan som alla ställer sig, är varför nutida statsskick i muslimska länder är övervägande auktoritära? Historieforskningen är ett sätt att identifiera faktorer och orsakssamband.



Michael Cook hör till den ’neo-orientalistiska’ skolan, som menar att islam är en sak: orsaken till den politiska situationen i dagens Mellanöstern. Om ’orientalism’ syftar på forskare som menade att islams auktoritära natur var hindret för en demokratisk utveckling, så refererar ’neo-orientalism’ till den motsatta ståndpunkten: det är islams anti-auktoritära natur som hindrar demokrati:



[Patricia] Crone, [Daniel] Pipes, and [Ernest] Gellner have retained exactly those ideas that vitiated classical Orientalism. They too portray Islam as a social entity whose “essential” core is immune to change by historical influences. (…) Like the classical Orientalists before them, the neo-Orientalists portray Islam (the religion) as a kind of family curse, crippling the lives of innocent generations after the original sin that created it. They claim that Muslim efforts to build durable states (…) have not, and never can, bring about a change in the essential antistate and therefore antimodern core of Islamic dogma.



(Yahya Sadowski, ‘The New Orientalism and the Democracy Debate’, Political Islam, ed. Joel Beinin & Joe Stork, London: I.B. Tauris, 1997, 33–50, s. 42)



Detta förhållningssätt avspeglas tydligt i Cooks tidigaste bok, Hagarism: The Making of the Islamic World (1977), samförfattad med Patricia Crone, hans kollega vid Princeton. Författarna driver tesen att islam började som en judisk messiansk rörelse (”Hagarism”), erövrade den hellenistiska civilisationen i Mellanöstern i kraft av denna messianska karisma, för att sedan, efter att ha slukat upp högkulturen i de erövrade områdena, brinna ut och övergå till vad islam numera är: patriarkat, kombinerat med en nomadisk plundra-och-erövra mentalitet, som underminerar möjligheten att bygga stater: ”Islamic history had but one thing to say, and had said it rather early in the day. (…) Neither their redemption nor their civilisation could ever quite come to fruition (1977:146).”



Cooks och Crones kikarsikte är inställt på William Montgomery Watt (d. 2006), professor i arabiska och islamstudier vid Edinburgh University. Watts forskning om Profeten Muhammad och islams uppkomst betonar paralleller med Gamla Testamentets profetideal om lag och rättvisa, och den centrala roll som kontraktstänkande och konstitution spelade i de tidiga islamska källorna. Där Cook och Crone beskriver islam som egalitär, nomadisk och anti-statlig, beskriver Watt islam som egalitär, konstitutionell och stat-centrerad. Watt ser alltså islam som en potential för demokratisk utveckling, medan Cook och Crone ser islam som ett hinder för detsamma. Watts inriktning har också varit skolbildande: Mellanöstern- och islamforskningsavdelningarna vid Edinburghs universitet, Londons School of Oriental and African Studies och School of Economics and Politics (LSE), Stanford och Harvard, bedriver alla forskning om demokratifrämjande faktorer.



Cooks eget bidrag till islamforskningen är ett traditionellt islamvetenskapligt arbete, referensverket Commanding Right and Forbidding Wrong in Islamic Thought (2000). Här behandlar Cook den islamska etiska maximen, att det är muslimers plikt att ”främja det rätta och motverka det felaktiga”. Även om det finns paralleller inom aristotelisk etik, judendom, kristendom, konfucianism, buddhism och zoroastrism, så är dess islamska variant unik, hävdar Cook, då den legitimerar individuellt initiativ på ett sätt som underminerar statsmakt:



We have, then, a duty of an unusual character. It is an integral part of the mainstream scholastic tradition of Islamic societies; and yet it remains a marked potential for violence, subversion and egalitarianism. (sid. 583)



Och ändå präglas dagens Mellanöstern av auktoritära styrelseskick; ekvationen att det är islams fel går inte ihop, i alla fall inte utan en hel del tricks på båda sidor av likhetstecknet. Den som vill se ett exempel på Cooks räknestycke kan klicka sig in på följande videolänk och se Cooks föredrag för The British Academy från i höstas.







Här avvisar Cook, implicit, Chicago Universitys gigantiska jämförande studie av religiös fundamentalism (The Fundamentalism Project, 5 vol., 1991–95), som bland annat omfattar hinduistisk fundamentalism. Någon sådan finns inte, hävdar Cook, och selekterar kraftigt i vad han väljer att visa åhörarna (bland annat ignorerar han betydelsen av dharma begreppet inom hindunationalismen). Islamsk fundamentalism, däremot, inte bara existerar utan utgör en helt egen kategori, som saknar motstycke i någon annan religion. Såklart.



Cook har betydelse inom internationell islamforskning i kraft av sin tillhörighet till den neo-orientalistiska skolan, där Ernest Gellner och Patricia Crone är de verkliga trendsättarna. Han är därför inte av samma kaliber som tidigare Holbergprisvinnare som Jürgen Habermas, Julia Kristeva och Bruno Latour ifråga om originalitet inom sin disciplin.



Avslutningsvis vill jag återvända till forskningen om islams konstitutionalism och kontraksteori. De sidorna av islam förklarar varför den absoluta majoriteten europeiska muslimer finner det helt naturligt att identifiera sin religion med demokratiska värderingar och processer. De sidorna av islam inspirerar filosofer och politiska tänkare som Tariq Ramadan, Hasan Hanafi, Abdolkarim Soroush, Mohsen Kadivar, Fatima Mernissi, Asma Barlas, Amina Wadud och Saba Mahmood, som alla är originella tänkare med stor betydelse för islamsk politisk filosofi och islamsk etik, och som tolkar principen om att främja det riktiga och motverka det felaktiga på ett ytterst demokratiskt sätt. De är också mer inspirerade av Upplysningen än Michael Cooks neo-orientalistiska anti-universalism.

Michael Cook er professor i Near Eastern Studies ved Princeton University.
(Foto: Denise Applewhite/Holbergprisen)

Michael Cook er professor i Near Eastern Studies ved Princeton University. Foto: Denise Applewhite/Holbergprisen

Relaterte artikler

Islamforsker vant Holbergprisen

- Større ting hviler på små ting, sier Michael Cook. I følge Holberg-styret har han bidratt med viktig forståelse av hvordan Islams tenkning preger vår tolkning av samtiden.

UA vil gjerne ha dine kommentarer. Kommentarer fra anonymiserte brukere og kommentarer med personangrep vil bli slettet.
comments powered by Disqus
Siste fra forsiden

Dekanmøtet orientert om mulig HiMolde-samarbeid

Det jobbes for utvikle en samarbeidsavtale mellom NTNU og Høgskolen i Molde.

Håkon Åmdal ble beste student, men en forsker er nok gått tapt

I fjor ble han beste avgangsstudent på NTNU, med en master som avslørte et eksepsjonelt talent for forskning. Men dataingeniør Håkon Åmdal liker bedre å utvikle ting enn å skrive artikler.

Åm på en fredag:

«Bare vær glad du kom deg unna i tide!»

Denne ukas gjestekommentator fikk aldri fullført doktorgraden. Han funderer på om det kanskje var det beste som kunne hendt ham.  

Alt teller, men på ulike måter

«Forskning vs. formidling» er en kunstig motsetning.