RSS: Abonner på siste nytt
De humanistiske fagene er under press over hele verden. Det er ikke lenger utenkelig at HF ved NTNU reduseres til rene støttefag. Det pussige er at humanistene selv gjør så lite for å berettige sin eksistens.
Endret: 07.06.2010 kl. 12:50
Undertegnede besøkte MIT i 1994 i forbindelse med etableringen av NTNU. Det var Massachusetts Institute of Technology advokatene for etableringen av et naturvitenskapelig universitet i Norge viste til. MIT var idealet NTNU skulle strekke seg etter. Derfor dro vi dit for å se hvordan det sto til med de ikke-teknologiske fagene,
Svaret var markant todelt: De samfunnsvitenskapelige fagene trivdes utmerket. De kunne by på fulle utdanningsløp, og forskerne der var fullt respektert for sin vitenskapelighet. Humaniora, derimot, fungerte som rene støttefag, hvor man knapt kunne ta en bachelor. Teknologene skulle tilbys en lett dose sivilisasjonshistorie, for ikke å ende opp som rene barbarer.
Vi fikk intervju med MITs mest kjente samfunnsviter, Noam Chomsky. Hans dom over humanistene var nokså brutal: ”You kan tell as many lies as you want about the French Revolution,” fastslo han. Mens teknologer og naturvitere er nødt til å være sannferdige: Hvis ikke blir de avslørt av naturlovene. ”Nature keeps you honest,” var hans sluttsats.
Sammfunnsvitenskapen fikk en beskjeden, likevel signifikant, plass da NTNU dro i flokk og følge til Kina. At NTNU-ledelsen ikke følte behov for å vise fram sine humanister da de skulle gjøre sine hoser grønne hos morgendagens supermakt – som altså ikke er noe demokrati – er mulig å forstå. At Kina er i ferd med å erobre en dominerende plass også innen akademia, er en del av forklaringen på hvorfor de humanistiske disiplinene sliter stadig tyngre.
Ifølge kulturhistoriker Andrew Delbanco, er humaniora nede i knestående verden over. Delbanco er direktør for Amerikanske studier ved Colombia University i New York. I et intervju i Morgenbladet beskriver han en situasjon hvor presset fra pengetellerne og fra de naturvitenskapelige fagene øker stadig mer.
Hvordan er situasjonen så her til lands? Ifølge tall fra Forskningsrådet utgjorde bevilgningene til humaniora om lag 3 prosent av totalen. De naturvitenskapelige fagene dro av gårde med 60 prosent.
Ved Universitetet i Bergen er HF-fakultetet i økonomisk krise. Man vurderer å legge ned teatervitenskap, norrøn filologi og de lingvistiske fagene. Så ille står det ikke til ved NTNU, men det er ikke lenger utenkelig at de humanistiske fagene reduseres til rene støttefag.
Delbanco bebreider humanistene for å gjøre for lite for å forsvare seg. Om ikke litteraturvitere, filosofer, historikere, med flere, selv forteller hvorfor de behøves, kan de ikke forvente at andre gjør jobben for dem.
Her følger en kort skisse til HF-fagenes begrunnelse: Svaret er kontekst. Teknologiene virker i en historisk og kulturell sammenheng. Det er opp til humanistene å bibringe den sammenhengen. Visse problemstillinger har menneskene sittet og grublet på over hele verden siden tidenes morgen. Filosofiens, litteraturen og kunstens historie tilbyr mange svar på disse evige spørsmålene. Det er ved deres hjelp man holder seg flytende over barbariet.
Sagt med Eli Wiesel: Den som glemmer fortida er dømt til å gjenta den.
Diskuter denne saken
Innsendt av Tor Syvertsen 09.06.2010 kl 17:20
Oksholen skriver at Noam Chomsky er "MITs mest kjente samfunnsviter", men det er han nok ikke. Chomsky er kjent som lingvist (humaniora) og samfunnskritiker. Det er nok her hr. Oksholen sammenblander.
Universitetsavisa er ikke særlig kjent for presis omgang med fakta, men det tar mindre enn 20 sekunder å slå opp i Wikipedia.
Innsendt av Ulrika Mårtensson 07.06.2010 kl 16:45
Humaniora kan inte legitimera sin existens genom naturvetenskapernas - eller ens samhällsvetenskapernas - premisser, de som kan leverera 'varor' till industri och politik. Länge försökte arabister och sinologer legitimera sin existens genom att påpeka att man behöver kulturkompetens för att göra affärer med Kina eller länder i Mellanöstern: man måste förstå islam för att kunna sälja mobiltelefoner i Pakistan, hävdades det ofta. Men det går alldeles utmärkt att göra affärer och att utveckla teknologi över kulturgränser utan djupare humanistisk skolning än att man inte ska erbjuda bara skinksnittar till muslimska affärsmän och kvinnor. Humaniora sysslar inte bara med eviga frågor, utan det tar också oändlig tid att bli någorlunda bra på det. Att lära sig såpass mycket arabiska att man kan läsa texter löpande tar många år; att kunna analysera förändringsprocesser i kulturers och religioners och språks utveckling tar ännu fler år. Men igen, det spelar oftast inte den minsta roll för den politiska och ekonomiska utvecklingen i samhällena idag, att vissa humanistiska forskare vet exakt vad som hände i det islamska kalifatet på 1250-talet, och hur det sades på arabiska. Den kunskapen har inget omedelbart bruksvärde alls, den kan inte lösa Mellanösternkonflikten, eller integrationen av muslimer i Europa. Men de personer som har den kunskapen har samtidigt en helt annan och djupare förståelse av vad som händer idag. Inte för att Mellanöstern alltid är densamma, från 1200talet till idag. Tvärtom, den förändras konstant. Men humanisterna kan förklara hur texter, myter och minnen, och teologiska och filosofiska problem dyker upp igen idag, hur de upptar folks tankar IDAG, om än i förändrade former och kontexter. Och ingen kan analysera 'förändring' utan att veta vad som var 'före'. Det är den kunskapen som är viktig, för det är den som gör att de viktiga och riktiga forskningsfrågorna ställs. För att citera en gammal svenska humanist (Thomas Thorild, d. 1808), vars devis är skriven i guld över ingången till Uppsala Universitets aula: "Tänka fritt är stort men tänka rätt är större". Humaniora hjälper till i den större processen att tänka rätt, tillsammans med de andra vetenskaperna. Därför är det forskningen som helhet som behöver humaniora, inte näringslivet eller industrin. Och universitet handlar om god forskning. Dålig forskning gagnar ingen, varken industrin eller politikerna.
