Söderqvist om livet som forsker:

Nu lämnar jag snart CV-logiken

Gång på gång under de senaste månaderna har jag stannat upp, tittat ut i trädgården, dragit en djup och hörbar suck av lättnad, och sagt till mig själv: ”Å vad skönt att bli emeritus!”

Publisert Sist oppdatert

Thomas Söderqvist er idé- og vitenskapshistoriker. De siste 15 årene har han arbeidet med vitenskap og kunst på muséer.

I ukene som kommer vil UA publisere en rad kåserier hvor Söderqvist gjør seg noen tanker om livet som forsker.

Enorm skilnad

Efter 50 år på universitetet – först som studerande, sedan doktorand, och till sist 30 år som lärare och forskare – är jag nu på väg till pension.

Utifrån sett ser det inte ut som någon större förändring. Jag fortsätter att läsa och skriva dagarna i ända, liksom jag har gjort stort sett varenda dag i hela mitt vuxna liv. Jag räknar inte med att det ska bli annorlunda.

Men inombords märker jag en enorm skillnad. Gång på gång under de senaste månaderna har jag stannat upp, tittat ut i trädgården, dragit en djup och hörbar suck av lättnad, och sagt till mig själv: ”Å vad skönt att bli emeritus!”

Det handlar inte så mycket om att slippa byråkratiska regelverk eller om att kunna sluta med dessa eviga ansökningar om forskningsmedel.

Nej, det handlar primärt om att byta ut den grundläggande logiken för min intellektuella verksamhet.

I flera decennier – dvs i stort sett sedan jag blev klar med avhandlingen – har jag drivits fram av karriärens logik (eller karriärmodus). En akademisk livsform som i grunden handlar om att hela tiden förbättra sitt curriculum vitae. (Det latinska ordet ”curriculum” är ju en metafor för ”karriär”; ett CV är alltså en beskrivning av karriärförloppet.)

Men nu håller jag alltså på att lämna CV-logiken, och är på väg in i en livsform som jag i brist på bättre ord kallar emerituslogik (eller emeritusmodus).

Att vara i emeritusmodus behöver ju inte alls innebära att man slutar forska. Utan att man läser det man har lust till, tänker det som faller en in, skriver det som kliar i fingrarna. Att vara i emeritusmodus innebär att man kan byta intresseinriktning när man har lust och utan att snegla på vad fonderna nu kommer att satsa på eller ta hänsyn till sin forskargrupps framtida öden.

Det är en rätt underbar känsla av befrielse. Det är som att vara ansvarslös studerande igen. Det var den slags intellektuella frihet jag upplevde under mina år som universitetsstuderande i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Samma känsla av frihet följde mig faktiskt helt fram till doktorsavhandlingen 1986. Det var först därefter som karriärlogiken tog över.

Och nu 30 år senare är jag så äntligen fri från den.

Men – jag är ju inte akademiker för ingenting. Min nyfikenhet på världen går inte i pension. Tvärtemot känner jag att jag nu kan få lov att släppa loss den oreglerade nyfikenheten för fullt.

En av de saker jag är nyfiken på och nu får full frihet till att undersöka – i min egen takt, utan yttre publiceringskrav och utan externa forskningsmedel – är just precis skillnaden mellan de nämnda akademiska livsformerna: studiemodus, karriärmodus och emeritusmodus.

Jag har läst in mig på det som skrivits om den akademiska emeritustillvaron (det är inte så mycket) och är nu i full gång med empiriska case-studier av en person vars arkiv jag har privilegierad och obegränsad tillgång till – mig själv!

Mitt eget liv är naturligtvis rätt ointressant, så det ska jag bespara läsarna. Men litteraturen om ämnet i kombination med mina autobiografiska iakttagelser har stimulerat mig till en rad reflektioner om livet som emeritusakademiker.

Och de reflektionerna vill jag gärna dela med mig som gästbloggare här på Curie under en tid framöver. Så stay tuned!

Thomas Söderqvist er gjesteblogger hos nettavisa Curie, som utgis av Vetenskapsrådet.