Slå en ring runt niqab

LES OGSÅ: 3 av 4 vil forby Niqab

Niqab bärs av ett ytterst litet antal norska muslimska kvinnor. Förslaget om att förbjuda niqab i skola och på universitet är, liksom USAs förnyad acceptans av tortyr och Theresa Mays pre-Brexit försök att ta Storbritannien ut ur Europeiska Mänskliga Rättighetskonventionen, en konsekvens av krigen i Mellanöstern.

Under 1980- och 1900-talet var Iran den islamska stat ”vi” alla skulle hata och frukta och se till att inte fick fotfäste vid våra forsknings- och utbildningsinstitutioner. Nu är ”vi” i princip allierade med det shiamuslimska Iran (och med shiamuslimska miliser i Irak) mot muslimer av den s.k. salafistiska skolan, som associeras med al-Qaeda, ISIS och Saudiarabien. I de kontexterna är niqab vanligt. Med andra ord: vem som är ”god muslim” och ”ond muslim” beror på vilken nation ”vi” för tillfället allierar oss med i våra krig i Mellanöstern; det handlar om politiska modeväxlingar, kan man säga.

Majoriteten av de norska muslimer som följer salafiskolan, eller saudiarabiska former av islam, är motståndare till ISIS och al-Qaeda. De bär niqab av religiösa skäl, som också är delvis”sub-kulturella” skäl, dvs. av samma anledning som någon odlar dreadlocks och går med i Rastafari rörelsens religion, eller blev hippie och pacifist på 1960-talet. Niqab är alltså delvis uttryck för en typ av muslimsk fromhet.

Många inom den salafistiska rörelsen är ”pånyttfödda”, vare sig de är konvertiter till islam eller från muslimsk familjebakgrund, och niqab och andra symbolika tecken är i de allra flesta fall något som dessa individer väljer själva att bära. De är stolta och vill visa fram sin tro och sin nya identitet. Ibland menar de också, särskilt efter inledande erfarenheter, att majoritetssamhället är fientligt inställt till alla muslimer som vågar visa sin tro i praxis. Därför menar de sig ha ett bestämt uppdrag, att visa att ”praktiserande muslimer” är goda och fredliga människor.

När ”majoriteten” går in för att förbjuda offentliga uttryck för religion hamnar man i strid mot mänskliga rättighetsdeklarationens paragraf 18, som säger att man har rätt att manifestera sin tro privat och i offentligheten, individuellt och kollektivt. Kari Vogt har helt rätt i att förbud skapar onödig polarisering kring denna symbol, och hon efterlyser dialog.

Vogts analys är extra viktig eftersom Norge har förbundit sig till att låta mänskliga rättigheter styra lagen och offentligheten. Inskränkningar i religionsfriheten (utöver rena lagbrott) innebär att ”majoriteten” öppnar sig för anklagelsen om dubbelmoral: muslimers friheter är inte viktiga, om de går emot majoritetens värderingar. Men det är precis det som är poängen med mänskliga rättigheter: att de ska skydda individer och minoriteter mot stater och kollektiv. Om vi får en situation där muslimer bara ”ges” religionsfrihet av majoriteten så länge de ser ut och uppträder på samma sätt som majoriteten, så har de mänskliga rättigheterna undergrävts och reducerats till ett maktinstrument mot svaga grupper. För niqabbärande kvinnor är en svag grupp i Norge, på alla sätt.

Niqab är en viktig symbol. Om rätten att bära niqab i offentligheten inskränks, så kommer andra friheter snart att följa efter. Hijab ifrågasätts redan i skolan. Sätt därför gränsen nu: inga fler inskränkningar av mänskliga rättigheter på grund av våra länders krigföring i Mellanöstern, varken på Guantanamo Bay eller någon annan stans. Därför ska vi i solidaritet slå en ring om niqab, som ett tecken på vår uppslutning kring mänskliga rättigheter.