Söderqvist om livet som forsker:

Forskning som kall

Medan driften till att göra karriär har slocknat helt och hållet, är känslan av forskning som kall lika stark inom mig som den alltid har varit.

I förra inlägget skrev jag om hur karriärtänket har blivit allt vanligare på universitet och högskolor – om hur tillvaron som forskare kan ses en livslång tävling för att uppnå succé, prestige, social status, ansvar och makt.

Men att se forskningen som karriär är bara ett av flera möjliga analytiska perspektiv på forskartillvaron. Det finns andra (och kanske mer intressanta) sätt att förstå forskares attityd till sitt arbete. Till exempel att se forskningen som ett kall.

Att hävda att forskningen skulle var ett kall kan ge lite ålderdomliga, till och med religiösa, associationer till äldre tiders sjuksköterskor, läkare eller präster. Och inte utan grund. Det latinska ordet för kall (”vocatio”) kommer ursprungligen från den katolska kyrkan. Man kunde få en yttre kallelse (en ”vocatio externa”) från Fursten eller de kyrkliga myndigheterna om att följa Guds röst i sitt inre (”vocatio interna”) och utveckla sin håg för att bli läkare eller präst.

Med tiden har ordet ”kall” blivit sekulariserat, så nuförtiden kan forskare vara kallade utan att på något sätt vara religiöst troende. Nu är det inte längre Fursten eller Kyrkan som står för ”vocatio externa” utan Regeringen och Universitetet, och ”vocationes internae” kan idag nog bäst förstås psykologiskt – som ett sökande för att få utlopp för sin nyfikenhet eller upptäckarlust, eller få tillfredsställt sitt behov för tankefrihet och självstyrning, eller vad den inre rösten och drivkraften nu kan handla om. Och det är inte Guds röst, utan Sanningen, Det Vetenskapliga Framsteget eller Civilisationens Utveckling som talar till dig.

När jag ser tillbaka på mitt eget drygt 40-åriga liv som forskare och akademisk lärare är karriären icke att förakta; den har haft sin plats, till och med i den extrema tävlingsform som jag skrev om i mitt förra inlägg. Men det är utan tvekan kallet som fyller mest i minnet.

Inte det yttre kallet: jag har aldrig blivit kallad till någon tjänst, utan sökt och fått mina lektorat och professurer i konkurrens, som ett led i karriären. Men jag har haft en rad inre drivkrafter som, även om det är svårt att analysera dem klart så här i efterskott, bäst kan förstås i termer av kall. Jag har haft ett starkt behov av att läsa och kritiskt analysera andra texter, ett inre pockande på att skriva, skriva och återigen skriva. Jag har haft en inre röst som manat mig till leta vidare för att finna ytterligare empiriska belägg för mina påståenden och en inre drivkraft att ifrågasätta vedertagna påståenden och insistera på att argument alltid kan ställas på huvudet, och så vidare. Jag har nog aldrig medvetet tänkt på det som en tillskyndan till att tjäna Sanningen, Vetenskapen, Framsteget eller Civilisationen, men något i den riktningen kan man kanske ändå säga att det var.

Skälet till att jag kallar allt detta ett kall är att jag känt att jag helt enkelt måste följa denna inre röst. Det är samma slags röst som säger att jag aldrig får fuska med mina data och som säger att jag aldrig får lämna ifrån mig en text förrän den blivit godkänd och korrekturläst av min inre censor. Samma röst som håller mig igång tills skrivandet är avslutat och texten tryckt. Och som sedan tystnar under ett par dagars inre ro och avslappning – för att så gå igång igen. Det finns ingen permanent off-knapp.

Som tur är har karriären och kallet sällan varit i konflikt med varandra. De gånger de har stött emot varandra har jag nästan alltid följt kallet. Och vid de få tillfällen som karriären tog överhand fick jag alltid enormt dåligt samvete.

Orsakerna till denna denna ’vocatio interna’ har jag ingen aning om. Dess ursprung förtonar sig i en kombination av genetiska förutsättningar, tidig vuxenkontakt och skolgång. Men det spelar heller inte så stor roll. Det viktigaste är att den har talat till mig genom hela livet – och fortfarande gör det nu när jag övergår till emeritus-status. Och medan driften till att göra karriär har slocknat helt och hållet, är känslan av forskning som kall lika stark inom mig som den alltid har varit.

I nästa inlägg ska jag skriva om forskningen som lek. Det blir kul.

Thomas Söderqvist er gjesteblogger hos nettavisa Curie, som utgis av Vetenskapsrådet.

LES OGSÅ: Nu lämnar jag snart CV-logiken

LES OGSÅ: Akademiska karriär som kapplöpning

Som tur är har karriären och kallet sällan varit i konflikt med varandra. De gånger de har stött emot varandra har jag nästan alltid följt kallet.

Thomas Söderqvist
null
Thomas Söderqvist
Thomas Söderqvist 

Thomas Söderqvist 

Thomas Söderqvist er idé- og vitenskapshistoriker. De siste 15 årene har han arbeidet med vitenskap og kunst på muséer.

Gjennom en rekke kåserier i UA gjør Söderqvist seg noen tanker om livet som forsker.

Innleggene ble i høst opprinnelig publisert i Curie, som er tidsskriftet til det svenske Vetenskapsrådet, og gjengis etter avtale med dem.

Söderqvist ønsker å få fram at forskning er mer enn karriere, jakt på eksterne midler, maktspill og samfunnsnytte.

Som emeritus innser han at vitenskap handler om å tilfredsstille nysgjerrighet og å bryte ned myter om tilværelsen.

På fritida liker han å være sammen med barnebarna, se på TV-serier, drikke godt øl og diskutere de store politiske spørsmålene i vår tid på Facebook.

Kilde: Curie

 

Relaterte artikler

Nu lämnar jag snart CV-logiken

Gång på gång under de senaste månaderna har jag stannat upp, tittat ut i trädgården, dragit en djup och hörbar suck av lättnad, och sagt till mig själv: ”Å vad skönt att bli emeritus!”

Akademiska karriär som kapplöpning

Vad betyder det egenligen att göra akademisk karriär?

UA vil gjerne ha dine kommentarer. Kommentarer fra anonymiserte brukere og kommentarer med personangrep vil bli slettet. Kommentarer som inneholder lenker må godkjennes manuelt. Det kan derfor ta noe tid før slike kommentarer dukker opp i kommentarfeltet.
comments powered by Disqus
Siste fra forsiden

Ytring:

- Vi tar hensyn etter beste evne

«Elendig planlegging av 'konten'»?- Vi prøver å ta hensyn etter beste evne, skriver rådgiver Anette Lindi i dette svaret til Trond Andresen.

Ytring:

Den rigide arealnormen for statlige bygg må endres

- En betydelig mengde forskning finner negative effekter av åpne kontorlandskap, skriver Forskerforbundets leder Guro Elisabeth Lind.

Fjerner restriksjoner på innreise for gjesteforskere

Regjeringen fjerner innreiserestriksjoner som har gjort det komplisert for gjesteforskere å komme til Norge fra utenfor EØS.

Ytring:

Å glemme å betale null kroner

– Jeg ble ikke irritert eller sint på den stygge lappen som var festet til vindusviskeren, bare oppgitt, sier Arve Hjelseth om Apcoas praksis, og undrer seg hvorfor NTNU har inngått en avtale med dette parkeringsselskapet.